Minröjning med Utrikesministern

Man får inte belysa det negativa hos försvarsmaken. Speciellt inte jag som anställd. Därför gör jag inte det. Jag fokuserar istället på det som gjordes bra. Och det var mycket. Så mycket som 75 minor och en flygbomb. Vi spenderade två veckor i vattnet utanför Tallin, där minlinjerna avlöser varandra och aldrig tycks ta slut. För er som inte är så insatta så finns det 10-tusentals minor kvar i Östersjön sen 1:a och 2:a världskriget. Dessa gör egentligen ingen större fara när de snällt och fint ligger på botten. Men vad händer om någon tar dem med till ytan? Hela Göteborg kan komma att spärras av, det hände. Fiskare sprängs och dör, det hände. Hur mår havsbotten? Hur mycket farliga ämnen läcker ut från dessa små monster? Jag tror knappast att Hitler tänkte på miljön i sin iver att övervinna världen. Så, Sverige, Norge, Frankrike, Estland och en bunt andra länder samlade ihop sig och körde den skarpa insatsen Open Spirit. Om vi ser det som en tävling (och det vet jag att man gör, fråga valfri FC på ett minröjningsfartyg) så vann Sverige. Med hjälp av det franska fartyget Saigittaire hittade vi 75 minor och hur många minankare som helst (minankare är de fästen som minan suttit i och som blir kvar när minor sliter sig eller sveps bort). Chefen för minröjsdivisionen var nöjd. Estniska ledningen var nöjd. Till och med utrikesministern var nöjd. Men mest förvånad blev nog LSB (ledningssystemsbefäl, min närmsta chef) när säpo ringde och väckte honom tidigt på morgonen. Marintaktiska staben i land var förbryllade och besättningen skrattade ihjäl sig när självaste Carl Bildt steg ombord på Trossö på lördagseftermiddagen. Ärofullt, javisst, men planerat, absolut inte. Vi nämner inga namn, men berusade sjömän sprang på denne man på stan, skojade lite, bjöd honom lite halvt oseriöst att komma och titta på den svenska delegationen och dansade sedan glatt vidare. Inte kunde vi tro att utrikesministern faktiskt ville komma. 

Säpo: Hur löser vi säkerheten om utrikesministern vill komma ombord på fartygen?

C.42: Vi har för fasen snipers på taket och dubbla vaktposter. Inga problem. 

Som jag sa i inledningen så har vi gjort ett bra jobb, utrikesministern blev nog lite berörd av presentationen av det vi gör. Därför fick chefen sitta i telefon mitt i natten några dagar senare och berätta mer detaljer, för kära Calle var på "Top-möte" och ville ändra sitt tråkiga tal, lägga till mer om minröjning. 

Vad gjorde vi på Trossö medan de andra rensade havet från otäckheter? Vi stöttade, tog emot soppor och bajs, gav mat och brännolja, som vi alltid gör. Vi anordnade till och med en Bio-kväll. Besättningen insåg att Beach-12 närmar sig så gymmet var ständigt fullt bemannat, salladen gick åt som smör i solsken och kockarna fick slänga överblivna bakverk. Vi tränade på att köra FRB (Fast Rescue Boat) och göra knopar. Och så självfallet radiopassningen. Olika system som ska passas, fransmän som inte kan prata engelska. Det var spännande där uppe i radiohytten.

I morgon är det bal. Jag är lite nervös. Tänk om klänningen går sönder, igen. Jag bad mamma ta med min "reservklänning" till Stockholm. Alternativ är bra. Och så skorna, förrädiskt höga och smala klackar. Men vi kommer vara snygga, jag och min Johanthan :) 

Minsprängning 

/Melin(d)a 

Lycka är lediga måndagar

Kl är 07.00, det är måndag och jag sitter på tvärbanan och tittar på alla morgontrötta människor. De är på väg till jobbet. Själv planerar jag en cykeltur på Djurgården, denna måndag som betyder ledighet för kungens sjömän. Livet går i medvind och inte ens en ful frisyr och ett skadat knä kan stoppa det. Träningsvärken sitter där den ska, blåmärkena är många men skrapsåren börjar läka. Jag känner mig som en 7-åring, med sandiga skor och blåa ben. Men vad är vår om inte blåslagna ben och sand i skorna? Kanske var det dessa vårkänslorna som låg bakom helgens tidiga mornar. Upp kl 06.00 på lördagen för hinderbaneträning i Berga (hoppas bror hittade många fina blommor, själv hade jag väldigt trevligt på pendeln denna förmiddag). Även söndagen blev tidig, vaknade vid 7. Hann med lite simning innan lunch bestående av pannkakor med jordgubbssylt och grädde - varför inte köra på 7-årskännslan fullt ut när man ändå är påväg? The Avengers på bio blev succé, inte minst efter att Johnathan fixat två gratisbiljetter som plåster på såren efter att filmen avbrutits mitt i pga tekniska problem. Rätt ska vara rätt. En bra helg helt enkelt. 

På torsdag kastar vi loss. Med blandade känslor hos korpral Westerberg. Men visst kan väl en helg i Tallin och några veckor i radiohytten bli trevlig. "Battleforce e-mail" ska avprovas och vi har förhoppningsvis ett  komplett gym denna gång :) 

/M

Gått ut klass 8

Jag tittar på USB-stickan som ligger bredvid datorn. Precis som mitt liv de senaste veckorna så innehåller den en enda mapp - "Fartygsbefäl klass 8". Jag får en impuls att koppla in den i datorn, klockan är snart halv tio men visst hinner jag plugga lite grann i alla fall. Det rycker till lite i handen, sen kommer jag på mig själv, stoppar rörelsen, lutar mig tillbaka i soffan, och surfar vidare på facebook. Fartygsbefäl klass 8 gör numer anspråk på mitt liv endast i form av ett diplom. Ett kvitto på att jag - i teorin - kan köra båt. Yrkesmässigt dessutom, skare va så skare va ordentligt. Skrivningen idag var brutal och slog hårt. Kort tid, konstiga uppgifter och en provförättare som såg ut att kunna dö vilken sekund som helst. Men nu är det över. Mitt namn ropades upp och jag kunde stolt lämna in mina böcker. Just nu vet jag inte vad jag ska ha det till, men att extraknäcka som styrman på ett schyst fartyg är ju aldrig fel. Dessutom är det ett bra steg i min förvandling till däcksmatros. Ett litet projekt jag tagit mig an. Som gnist på HMS Trossö ser man varken solljus eller tampar särskilt ofta, även om vi titulerar oss som sjömän. Jag tänkte ändra på det. Nu när jag kan räkna på ström och ta ut fyrkaraktärer blir nästa steg sjömanskap. De som inte kan göra en råbandsknop räcker upp en hand. Den som vet hur man gör en fallrepsknop ropar hej. Det är mitt mission för i morgon. Fallrepsknopande på order av SLO (stridsledningsofficer och min tjänstegrenschef). Sen får vi se vad som händer. Om två veckor kastar vi loss. Skarp operation med utgång från Tallin. Vi ska, som vanligt, vara ledningsfartyg. Vilket innebär härrejösses-mycket sambandssystem för oss, but that's what we're here for!

Kanske borde man ta det lite lugnt nu innan det drar igång igen. Eller så skiter man i det och åker på träningsläger i stället. Fullt ös medvetslös. Det är lagom.

Nu ska jag sova. Stockholms lokaltrafik tycker att jag ska gå hemifrån 06.20 i morgon. jag ska lägga mig och vara nöjd över att kvällens after work bestod av en hamburgare och en cola. Pigg och fräsch i morgon!

Fallrepsknop, morgondagens uppdrag!

Roger Out
/M

Helgvakt i exotiska Muskö

"Är det inget roligare som har hänt i veckan?"

Har min omgivning blivit vana vid mina konstiga historier om u-båtar, brandsläckning och asienäventyr? När jag stolt berättade för mor min att jag i veckan återtagit skolbänken, börjat med en ny sport och ägnat mig till "normal verksamhet" kom frågan; var det allt som hänt?

För mig är detta en stor grej. Jag kan för första gången på två år relatera mig till övriga världen. Jag pluggar. Jag tränar. Jag har inte tid för något annat. Jag äter enkel mat framför tv:n och startar dagen tidigt varje morgon med havregrynsgröt. Jag tycker det är jättespännande. Men tydligen inte omgivningen. Och nu mina vänner, måste jag göra er besvikna igen. För hur händelselös har inte helgen varit då? I era ögon kanske det låter spännande å andra sidan.

Helgen som gått har ägnats åt fartygsrond 06.00 på morgonen. Socker till frukost (rosa fruktyoghurt och kritvitt fluffigt bröd) och en förmiddag bestående av sjökort, lanternor och fyrkaraktärer. Lite träning i det iskalla gymmet - som för övrigt fått en Cable Cross och hyllor för hantlar mm är på g! Vidare studerar jag de bakfulla varvsarbetarna och tackar VO för att han hade vett att fylla vattentankarna igår. De kan dricka (och rapa) dessa grabbar. Sodexos matlådor går att överleva på men på söndagen var måttet rågat. "Westerberg, det här håller inte. vi piffar till det lite" VO tog ledningen i byssan och vi kunde stolt konstatera att vi är bättre på matlagning än Sodexo. Nu är det film på schemat och i morgon bär det av mot Berga för mer skolbänkssittande och så lite marshträning. Förlåt mamma, jag glömde ju nämna det. Finska presidenten kommer på besök så vi tänkte spatsera lite fram och tillbaka med våra blänkande vapen och raka armar.

Marin 5-kamp

Jag ville bli simmare när jag var liten. Precis som pappa. Blev det så då? Nej, som vi alla vet, så blev det inte. Jag var alldeles för rädd för allt konstigt som gömde sig där under ytan, läskiga lampor, ventiler och gud vet vad, finns det verkligen inga hajar i Norrköpings simhall?

För att få jobba på ett av marinens fartyg måste man klara av att hämta en orange docka från 4m djup och simma en liten bit med en person i famnen. Den så kallade livräddningen för er som inte känner igen er. Man får alltid lite ångest just innan detta moment.

Med detta i tankarna kan man ju då undra vad jag tänkte i helgen. Jag har dykt efter orangea dockor, kört löptest på Bosön, dykt under nät och hoppat över hinder i vattnet.

simma, dyka, simma lite till och så titta på de som kan. De som kan är för övrigt världsrekordhållare i dessa grenar. De som kan får allting att se barnsligt lätt ut. Tills det blev min tur. Simmar 25m under vattnet. Tar lite luft, vänder och dyker ner mot botten. Kommer på att jag ska simma lättelångt, får panik, går upp till ytan, andas lite och så ner igen. Kass tid. Nästa försök. Dyker ner i vattnet. Tappar simglasögonen, fortsätter i alla fall. Tar lite luft, vänder, dyker mot botten. Kommer på att jag inte ser nånting. får panik, går upp till ytan. Men det går bra. Jag klarade det tillslut. På schemat stod det att vi sedan skulle träna paddling. Yes! tänkte jag. Nu kan jag glänsa lite. Den tanken försvann när tre stora gummibåtar började blåsas upp. Lägg till en canadensar-paddel och så var jag lika lost som förut. Det spelar ingen roll hur uppblåsbar farkosten är eller hur många sidor paddeln har, rörelsen sitter där den sitter. Armarna rör sig per automatik. Vilket i det här fallet resulterade i en båt som gick runt-runt-runt. Det var ingen vingpaddel direkt och jag kom på mig själv med att byta plats på händerna när jag bytte sida. Inte kan man väl dra ett paddeldrag på vänster sida och hålla höger hand längs ner på paddeln?!

Veckan som gick har annars spenderats till sjöss. Vi har gått målgång till ubåt (för icke insatta så betyder det att vi är målet som ubåten skjuter sina torpeder mot, fast de siktar en bit under). Vi har krigat lite också, det var roligt. Nu är jag äntligen hemma i Gröndal. Kylskåpet ekade tomt som vanligt, men sängen var snyggt bäddad, golvet finputsat och blommorna torra och bruna. Minst dötid vinner tänker jag och lägger till en sport med 5 grenar till min verklighet.

Tack och bock.

En mental macka

Så tog vi helg. Veckans upplägg har varit något i stil med 30%radiohytt, 30%träning 30%sova och 10% övrigt junk. Inte mycket till äventyr det inte. Men. Det finns alltid ett Men. Denna vecka har det handlat om mental träning i praktiken. Hur länge orkar man felsöka en radiohytt som inte vill fungera? Ganska länge om man ger sig fan på att få igång det. Att vara gnist är mindre kul när grejerna inte funkar. Men, där kom det igen. alltid ett men, det är nåt fruktansvärt kul när man hittar felet och kan åtgärda det. Nåt annat som är kul är alla konstiga diskussioner i mässen som uppstår under lunch och fika. Här snackar vi mental styrka hos den nye killen. Stackarn. Tycker han att amfibiesoldater är störda så har han inte träffat på sjömän.

Vi är ganska många som går i tankarna att skaffa bil. Jag skulle tjäna in en tid på 7 timmar i veckan om jag slapp åka kommunalt. Värt varje krona! Men, japp, där har vi det, de nya reglerna säger att endast officerare får parkera innanför grindarna. Vi sjömän hänvisas till en obevakad parkering 15min promenad bort. Så bra gick det med "anställda på samma villkor". Men ni kan vara lugna, vi gör uppror och det finns alltid en väg runt systemet.

Det har tränats en del i veckan. Efter mer än två år i flottan så har jag fortfarande inte förstått att jag numer är en vanlig dödlig. Inte kanotist. Därför lägger jag in träningspass efter träningspass, som jag alltid gjort, tills jag kollapsar hemma i soffan. Inte heller har jag förstått att jag kommer hem senare och dessutom bor själv. Ingen mamma som lagar mat. Ingen pappa som plockar undan. Ingen tid för mellanmål. Här gäller det att lura sig själv. Att äta en macka på tunnelbanan så att hjärnan tror att jag ätit mellanmål och där med orkar träna. Att ställa fram väckarklockan några minuter för att få tid till disken på morgonen. "Välkommen till verkligheten" säger jag till mig själv och tar helg. Nästa vecka är det tack och lov tillbaka till "vår" verklighet som gäller. Gå upp 30 min innan vaktförfångning, få maten serverad och gym ombord. Mina damer och herrar, vi ska ut till sjöss!

/M

Mysigt boende med varierande havsutsikt. Delat badrum och närhet till restaurang, gym och bio.

När det går som man vill

Ibland går det som man vill, men inte som man tänkt sig. Jag trodde aldrig att jag skulle jobba kvar i försvaret efter lumpen, men det gjorde jag. För jag ville. Jag trodde absolut inte att jag skulle söka officer. Men se det gjorde jag. För att jag ville? Tvivlandet har varit brutalt. "Passar lilla jag som officer?" "Vill jag plugga till hösten?" "Jag kan ju inte jobba kvar som sjöman hela livet." "Men 5 år?!" "Jo men det är en rolig utbildning." Mycket har snurrat i huvudet och jag har frågat mig tusentals gånger om det är detta jag vill. Eller om jag gör det för att det låter bra. Helst av allt önskade jag att någon annan skulle ta beslutet åt mig. Vad är egentligen det bästa? Hur ska jag kunna välja mellan en bra utbildning och en förmodad mission till Afrika? En chans man inte får många gånger i livet (om den nu kommer...) Men sökte det gjorde jag och idag var det dags för tester. Testet gick inte som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. Men trots totalt misslyckande så känner jag mig nöjd. jag kan ta att jag har för dåligt tålamod för att sitta och stirra på mönstrade tärningar i 1,5 timme. Visst blev jag chockad, jag ser mig själv som smart trots allt. Men när jag lämnade lokalen var det med ett leende på läpparna. Det jag helst av allt ville och önskade mig hade hänt. Någon tog beslutet åt mig. Jag känner mig fri. Jag behöver inte grubbla mer. Att ändra på ett vinnande koncept är som bekant obra. Varför sluta på ett arbete man både trivs med och får hyfsad lön av?

Jag failade. Jag vet. Men tyck inte synd om mig. Jag är nöjd. Ingen tröstätning här inte. Med en omelett i magen bär det av mot gymmet. Jag vet vad jag gör i famrtiden, lägenheten börjar komma i ordning och kanske ska jag ta och köpa den där bilen alla tjatar om? Nu när jag har ett jobb en stund till. I alla fall tills nästa idé och vilja kommer upp.

/M

Dreamteam Trossö forstätter, precis som förut.

(Och med dreamteam menar jag förstås alla 3 gnistar, även om en är svår att fånga på bild)