De blå kläderna har än en gång invaderat mitt liv. Jag finner mig varje morgon sittandes på pendeln mot Västerhaninge, spenderar dagarna med att lyssna, lyssna och så simma lite. Först ville Flottiljchefen säga sitt. Sen ville Divitionschefen säga det en gång till. Sen ville Fartygschefen säga det så att vi förstod. Jag tror att vi alla nu djupt inom oss har registrerat att vår uppgift är att stötta andra, stå i beredskap och så den lilla (men ack så viktiga) detaljen att gå högvakten i höst. Trossö är i beredskap. Dvs vi ska kunna kasta loss på 24 timmar och vara klara för nationell insatts. På 90 dagar ska vi kunna vara på internationell mission. Det ironiska är att fartyget ligger på varv, vilket leder till att de inte får plocka isär henne mer än att det går att fixa ihop henne igen på mindre än 24 timmar. Sånt man inte tänker på i det cevila. Jag gjorde det inte i alla fall.
Trots att det är intressant så blir det lite trist med så mycket info på en gång. Vår dykande sekond tog tag i saken och skickade upp oss till simhallen. Efter en rafflande match i vattenpolo kunde starka babords vakt kora sig själva till vinnare. Vattenpolo är en intressant sport. Men vad är det egentligen?
"Det är som hästpolo, fast i vattnet. Och utan häst. Och man får inte springa med bollen" /Långström
Där avslutar vi kvällens skrivande för ombasering till sängen. I morgon är det självpresentationer på schemat. Det gäller att sova ordentligt så att man är på topp då! (vi har ju bara känt varandra i ett år)
/M
0 kommentarer:
Skicka en kommentar