Jag gråter sällan, men när det händer så är det ordentligt. Jag har långt till jobbet, men jag grät hela vägen hem. På pendeln lät jag tårarna sakta sippra ner bakom solglasögonen. Folk tittade fundersamt. Jag brydde mig inte. Hemma tog jag en dusch och grät förtvivlat lite till. Någonstans inne i mig kändes det klichéigt och en smula töntigt. Jag brydde mig inte om det heller. Min busiga lillebror, som tar mina strumpor, äter upp mina gosedjur och slänger kottar framför mina fötter låg på sin dödsbädd. Han skulle för alltid försvinna. Jag vet inte hur man ska tackla sådant. Jag ville skrika. Istället bad jag om ledigt och tog första bästa tåg till Norrköping. Kanske hoppades jag på att pappa skulle stå på stationen och säga att allt bara var ett dåligt skämt. Eller så ville jag bara vara där när hans sista andetag togs, när livet sakta rann ur honom. Kanske ville jag säga hej då och se in i de där kloka ögonen en sista gång. Trots att han alltid funnits där så känns det som det var igår vi stormade in i den lilla 2:an i Vilbergen och hämtade honom från den tjocka chilenskan. ”Han brukar äta fruktcoctail och så är han dum och har bitit sönder badrumsdörren.” Tro fan det när 5 valpar stängs in sådär. Förtvivlade ögon tittade på mig i bilen på vägen hem, precis som hos vererinären idag. Inte trodde jag att jag skulle älska den satans hunden så mycket. När han bet mig i rumpan, åt upp farfars efterrätt eller när mamma upprivet ringde till oss i Italien och sa att hon snart släpper hunden framför bussen. Men så blev det ordning på honom också. Så mycket ordning att jag har svårt att släppa honom. Min kloka ögonsten. Min töntiga lilla pojke som vägrade gå ut när det regnade och sov till 10 på morgonen. Han var en hund, men inget husdjur. Han var en familjemedlem, min bästa vän. Livet kan ibland liknas med Othello (ni vet, spelet) först är allt vitt och ljust, och så blixtsnabbt vänds allt till svart. Det räcker med ett smart drag av motståndaren så är hela spelplanen plötsligt svart som självaste natten. I all lycka är man sårbar. Glömmer man att spelet alltid går att vända igen, då är man inte bara sårad, då är man förlorad. På samma sätt som man själv måste komma ihåg att leva även om någon annan inte gör det längre.
Till Pablo, som i framtiden lever vidare i Nangiala och med sina sinnen i abborebergsskogen. Trosdagen den 28 april 2011 tog du ditt sista andetag.
Med kärlek kommer vi sakna dig.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar