När det går som man vill

Ibland går det som man vill, men inte som man tänkt sig. Jag trodde aldrig att jag skulle jobba kvar i försvaret efter lumpen, men det gjorde jag. För jag ville. Jag trodde absolut inte att jag skulle söka officer. Men se det gjorde jag. För att jag ville? Tvivlandet har varit brutalt. "Passar lilla jag som officer?" "Vill jag plugga till hösten?" "Jag kan ju inte jobba kvar som sjöman hela livet." "Men 5 år?!" "Jo men det är en rolig utbildning." Mycket har snurrat i huvudet och jag har frågat mig tusentals gånger om det är detta jag vill. Eller om jag gör det för att det låter bra. Helst av allt önskade jag att någon annan skulle ta beslutet åt mig. Vad är egentligen det bästa? Hur ska jag kunna välja mellan en bra utbildning och en förmodad mission till Afrika? En chans man inte får många gånger i livet (om den nu kommer...) Men sökte det gjorde jag och idag var det dags för tester. Testet gick inte som jag hade tänkt mig. Inte alls faktiskt. Men trots totalt misslyckande så känner jag mig nöjd. jag kan ta att jag har för dåligt tålamod för att sitta och stirra på mönstrade tärningar i 1,5 timme. Visst blev jag chockad, jag ser mig själv som smart trots allt. Men när jag lämnade lokalen var det med ett leende på läpparna. Det jag helst av allt ville och önskade mig hade hänt. Någon tog beslutet åt mig. Jag känner mig fri. Jag behöver inte grubbla mer. Att ändra på ett vinnande koncept är som bekant obra. Varför sluta på ett arbete man både trivs med och får hyfsad lön av?

Jag failade. Jag vet. Men tyck inte synd om mig. Jag är nöjd. Ingen tröstätning här inte. Med en omelett i magen bär det av mot gymmet. Jag vet vad jag gör i famrtiden, lägenheten börjar komma i ordning och kanske ska jag ta och köpa den där bilen alla tjatar om? Nu när jag har ett jobb en stund till. I alla fall tills nästa idé och vilja kommer upp.

/M

Dreamteam Trossö forstätter, precis som förut.

(Och med dreamteam menar jag förstås alla 3 gnistar, även om en är svår att fånga på bild)